Vänskap
Hon skyndade sig ut genom dörren.
"Vänta!". Bussen åkte ifrån henne precis när hon var jämsides med busschauffören.
Hon svor. Helvete, vad skulle hon nu göra? Det var viktigt att komma i tid, speciellt idag. Hon suckade och började gå i rask takt in mot parken.
Vad var det egentligen som var så viktigt? Han hade låtit lätt nervös i telefon och det fick henne att känna sig olustig. Och valet av mötesplats, hon kunde aldrig i sitt liv förstå varför han sa åt henne att komma till parken, han brukade ju alltid klaga på att det var för mycket folk och att hundägare inte plockade upp efter sig. Och dessutom så regnade det. Det måste verkligen vara något viktigt.
*
Han såg sig om i regnet. Hon borde ha varit här nu. Han såg på klockan, tjugo över tre. Det var verkligen inte likt henne att vara så sen, hon brukade alltid vara den som fick vänta på honom. Han svor tyst för sig själv, han borde ha tagit med sig ett paraply. Han kände hur regnet kröp in under huden och klibbade fast som små sugproppar. Han hade gått hemifrån när molnen hade börjat gadda ihop sig men han hade chansat för att inte komma in till parken försent. Denna gången ville han verkligen vara först, trots allt var mötet på hans initiativ.
Undrar hur hon kommer reagera? Han gick igenom de olika scenariona i huvudet. Skulle hon lämna honom hjälplös eller skulle hon bli vid hans sida?
Han kände hur paniken började komma krypande, kallsvetten som började växa fram i pannan och ilningarna längs ryggraden. En hand läggs på hans axel. Han tar ett djupt andetag och vänder sig om.
*
De såg på varandra. Han stod under hennes paraply. Tystnad. Ett laddat ögonblick. Han började prata. Hon lyssnade. Hans ord letade sig fram till hennes öron och hon blev med ens närvarande. När han väl hade öppnat munnen så forsade orden ur honom. Han hade tänkt och funderat. Ångrade alla hårda ord. Hur såg han på sig själv egentligen? Hur hade han kunnat vara så dum, så korkad som inte hade märkt något? Trots alla hårda ord, alla slag. Han älskade ju henne. Hans livs kärlek. Men det var den där kvällen som blev droppen. Hon hade kommit hem och han kunde känna doften av en annan. Han hade ställt henne mot väggen. Hon hade nekat men till slut erkänt. Han gick därifrån. Lämnade nyckeln och såg sig inte om.
Hon lyssnade tålmodigt. Glad att han äntligen lättade på sitt hjärta. När hans ord tog slut såg de på varandra i samförstånd. Hon såg att han var plågad. Plågad av självförakt och av brustet hjärta. Den som han älskade älskade inte honom. Det hade hon aldrig gjort. Han hade varit hennes husdjur, en hund som hon hade hotat och slagit allt för att forma honom efter hennes behag.. Han var en skugga av sitt forna jag. Det kändes som ett slag i magen att se honom på detta sättet. Så uppriven och så ensam. Det hade gått två år sedan de förlorade kontakten. Hon hade skrikit åt honom att han var dum och naiv och att hans förhållande skulle bli hans undergång, han hade sagt att hon var svartsjuk, att hon hade känslor för honom fastän hon var tillsammans med en annan.
Plötsligt kröp solen fram. Hon gav honom en kram. Den var fylld med ömhet. Han grät mot hennes axel. Hon visste att han hade bestämt sig. Han skulle klara detta. De skulle klara detta. Tillsammans. Han trokade sina tårar. Sakta började de gå mot bussen. Hand i hand.
De var vänner igen.
Kommentarer
Trackback
