Parantes
Idag är jag glad att ingen ser mig. Sunkig som tusan (dock nyduschad). Mysoverallen och stora brillorna är på. Välkommen till min värld timmar före deadline.
Kapa text är drygt, redigera text är ännu värre. Ack, ljuva studentliv!
Svensk sommar
Det var sommar. En sån där typisk svensk sommar som man ser på film. Klarblå himmel och det grönaste gräset.
Självklart hade hon valt en vit klänning, satt blommor i håret och när fötterna nuddade gräset var det naken hud mot mjuka strån.
Så oskuldsfullt och snudd på kliché att hon inte kunde låta bli att skratta för sig själv. Skulle de se henne nu så hade de antaligen gå rakt förbi. Möjligen kasta lättare blickar på hur klänningen framhävde hennes figur och hur hennes blåa ögon framhävdes av blommorna i håret.
Åter till verkligheten. Hon närmade sig den röda stugan med de vita knutarna. Blev allvarlig och stannade till. Lyssnade efter ljud. En fågel kvittrade i tallen och en hackspett hackade frenetiskt på björken som kastade en skugga över stugan. Hon tog upp ett långt föremål ur korgen. Det kändes kallt i värmen, hennes ögon speglade sig i dess glans och blev med ens isblå.
Sju djupa andetag. Sju är ett magiskt tal. Inte alls som att räkna till fem eller tio. De vise visste vad de gjorde när talet sju blev utvalt som det mäktigaste talet bland siffor. Fokusera.
Att ta sig in genom dörren var inte så svårt, precis som utlovat låg nyckeln under stenen framför blomkrukan. Väl i hallen stängde hon tyst dörren efter sig. Köket till höger, allrummet till vänster och sovrummet uppe på vindsvåningen.
Ett, två, fem, sex, åtta, elva. Tyst som ett spöke gled hon upp för trappan och undvek de knarrande stegen. Kusligt tyst, en olustig känsla infann sig men lika fort som den försökte fastna skakade hon av den.
Väl utanför sovrumsdörren höjde hon det långa föremålet.
"Trodde du verkligen att jag inte hörde dig?"
Hela världen stannade upp. Hon snurrade runt.
"Hur länge?"
"När du plockade upp nyckeln. Jag känner dig, du måste alltid känna i dörren innan du låser upp"
Fan. Hur hade hon missat det? Fallit för sitt eget tvångssyndrom. Hon hade trots allt kört igenom planen i huvudet under en längre tid och varit extra nogrann med just den biten.
"Allvarligt, ska du sticka kniven i mig?"
"Det är inget personligt."
"Ingenting är personligt för dig."
"Det är lättare så."
"Men du är här igen."
"Jag är så illa tvungen."
"Det behöver inte bli så här."
Hon stirrade framför sig. Det var inte han längre. En främling någon som man sett på gatan och sedan glömt bort.
Ändå så bekant. Hon höjde armen.
---------
Det var sommar. En sån där typisk svensk sommar som man ser på film. Klarblå himmel och det grönaste gräset.
Självklart hade hon valt en vit klänning, satt blommor i håret och när fötterna nuddade gräset var det naken hud mot mjuka strån.
Så oskuldsfullt och snudd på kliché att hon inte kunde låta bli att skratta för sig själv. Skulle de se henne nu så hade de antaligen gå rakt förbi. Möjligen kasta lättare blickar på hur klänningen framhävde hennes figur och hur hennes blåa ögon framhävdes av blommorna i håret.
Hon passerade granngården på grusvägen. Ett äldre par kom gående mot henne. De bar på en korg, kanske skulle de på utflykt. De passerade varandra precis vid kohagen.
"Målet är eliminerat."
Kärlek till det gröna
Jag längtar tillbaka.
Till dig.
DIn grönska.
Din kärlek.
Dina vidder.
Dina höga berg och djupa dalar.
Forsande vattendrag.
Att få bli omfamnad.
Evig kärlek.
Kan ju inte hålla käft...
...angående den här jävla Tintin-debatten. Vardagsrasism eller ej.
Jag har en sak att säga. Tintin för mig som barn var en häftig äventyrsserie.
Tintin för mig som vuxen är ett utmärk exempel på hur man kan statuera exempel gällande
fördomar och politik till den yngre publiken. Men i slutet är det bara historier, sagor.
Om vi ska vara så jävla (ursäkta svordomen) PK då kan vi lika gärna skippa Bamse, och Astrid Lindgrens sagor med, bara som exempel.
Till sist. Asiater visas som lite elaka/sluga, ser fåniga ut med sina bävertänder och snea ögon. Jag tillhör den kategorin. Men inte hänger jag läpp för det. Och ja, vi har också omfattats av kolonialiseringen.
Och ja, vi har också fått utstå rasism i vardagen.
Men att bry sig om karikatyrer i en tecknad serie, nej det orkar jag inte med. Jag har bättre saker för mig än att kritisera det som HAR varit.
PUNKT.
Ruta ett
Snart dags att börja med daglig kontakt i stugan.
Nästa vecka bör man vara inne på rätt spår igen.
Mycket vatten har flutit under broarna och mer vatten lär komma.
I övrigt måste jag nog inse att livet går mot ljusare tider även om man hade svårt att tro det i början.
Fast det är klart man börjar ju om på ruta ett.
Alltid framåt aldrig bakåt
De senaste veckorna har varit ett jävla vakum. Men nu när jag äntligen har kommit till insikt har jag bestämt mig för att gå frammåt och inte bakåt. Komma ifrån det som kan skapa ett mörkare hål än vad jag just nu befinner mig.
Snart kommer jag hitta tillbaka till mig själv. Till den jag var innan men ändå ny. För jag kommer aldrig bli den jag var innan, för mycket vatten har runnit genom de broarna.
Alltid framåt baldrig bakåt.
Torka
Just nu har jag ingen som helst skrivlust.
Har dock en löst hängande idé på en berättelse med lite ond bråd död.
Ska se on träningspasset senare kan ge mig en kick.
Ond bråd död. Mord.
Hm... kan bli något ändå.
För alltid?
Det kommer alltid vara du och jag. Eller hur? Alltid vi två tillsammans. Jag lovar.
Saker och ting blir inte alltid som man trott.
Det finns liksom inte riktigt något "levde lyckliga i alla sina dar".
Eller?
Jag vet i alla fall inte.
Hopp och kärlek
Det är en farlig värld därute. De kommer krossa och frögöra dig. Bryta ner dig tills du inte kan känna igen dig själv.
Hur många gånger hade han inte hört det? Men något imon honom, kanske var det hans hopp om att en gång få uppleva den stora kärleken, eller så var det hans naivitet, som fick honom att fortsätta drömma.
Flera gånger hade han tänkt att om han mor bara hade stannat kvar skulle hans far inte vara så bitter när det kom till kärlek.
Han hade aldrigt riktigt förstått det. Att hans mor hade lämnat hans far. Han mindes hur huset hade varit fyllt av foton föreställande modern och fadern, brölloppsfotot, smekmånaden, otaliga semesterbilder och första bilden med honom, Nu fanns det bara foton på honom och fadern. Det andra kändes så avlägset, små fragment som vid en enda beröring skulle smulas sönder.
Han och fadern hade klarat sig bra, visst farsan kanske inte var den som blåste på skrapsåren när man hade ramlat med cykeln men de två hade ändå hållt ihop i vått och torrt. Han och farsan snackade om allt, förutom kärlek. Kärlek var det enda som farsan vägrade att prata om, fortfarande krigsskadad och bitter. Att få gå ut och träffa tjejer hade det inte varit tal om, riktiga grabbar ska hålla sig till en riktig hobby t ex korpfotboll eller annan lagsport. Lagsport är den sanna kärleken menade farsan, gemenskapen och kärleken till laget är allt man behöver.
Lagsporten hade gett honom mycket, men inte den kärlek som han drömde om sent på nätterna när farsan sov ovetandes. Han drömde om riktig kärlek. Den kärlek som hade funnits i de fotona när hans mor hade funnits vid farsans sida.
Men kärleken hade inte varit lätt att finna, många gånger hade han varit nära att ge upp. Trott att farsan hade haft rätt; de krossar och förgör dig. Farsan hade funnits där gång på gång, om en förbittrad, men han hade funnits där för att trösta. Och varje gång vöxte farsans ord om kross och förgörelse sig starkare medan minnena från barndomen blev svagare.
Men idag var det dagen som hade gjort att alla tårar och sena barnätter värt besväret. Hon var perfekt. Kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men vid deras första möte hade ett frö såtts och börjat växa och det växte fortfarande. Det bästa med henne var att hon hade tagit med sig hoppet till farsan. Hans bittra profetior hade minskat och han hade börjat träffa en kvinna som han mött på en danskurs. Det hade varit hennes förslag, då hon hade sett att farsan hade det rätta gunget, han var henne evigt tacksam.
Det var hon som hade gett honom kärlek och även tagit farsan under sina vingar. Nu var hon hans.
De stod sida vid sida, hon vit klänning han i smoking. Han såg farsan torka några diskreta tårar.
Han log in i kameran.
Detta var bara början på något stort.
Do you really want to fight with me?
Bring it on! Give me everything you have. I willl show you that I won't give up, even when I'm down on my knees I will get back up on my feet. If you fight me you'll regret it.
You may think I'm weak but you're wrong. You made me stronger than I used to be. You taught me that you should never show weakness even when it looks like there's no way out.
Give me everything you have and I will fight you right back with everything you ever taught me. What's your next step?
En riktig filmkväll
Ikväll skall nyckelpigan träffa sin vapendragare. En kväll i biomörkrets tecken skådas i horisonten.
Först en film vars underbara sidokaraktär har fått henne att skratta otaliga gånger på jakt efter sin älskade... Ja vad kan det vara som nyckelpigan ätnker på?
Han får den aldrig men trots det ger han inte upp och det finns mycket som han offrar på vägen. Kärleken till den älskade är så stark att inte ens jordskalv, vulkanutbrott och smältande glaciärer kan komma ivägen. Och trots allt detta så får han aldrig förenas med det vackra.
Först en film vars underbara sidokaraktär har fått henne att skratta otaliga gånger på jakt efter sin älskade... Ja vad kan det vara som nyckelpigan ätnker på?
Han får den aldrig men trots det ger han inte upp och det finns mycket som han offrar på vägen. Kärleken till den älskade är så stark att inte ens jordskalv, vulkanutbrott och smältande glaciärer kan komma ivägen. Och trots allt detta så får han aldrig förenas med det vackra.
Den andra filmen framkallar barndomsminnen och nostalig. Första filmen kom redan på VHS:ens tid och det var roligt att köpa den för egna pengar som man hade sparat ihop.
En kille med hål örat, utomjordingar och en vresig äldre gubbe öppnade upp ögonen på nyckelpigan gällande filmer som handlar om aliens och rymden.
Låg humor och rädsla
Jag är rädd för åska. Så fruktansvärt rädd att jag knappt klarar av att sova ensam på nätterna.
Så rädd att jag skaffade husdjur för att inte känna mig ensam när Tor slår med sin mäktiga hammare.
Idag har det stått att det har varit 50-60% chans att åskoväder skall inträffa.Självklart är det idag som man har jobbat Försökt hålla skenet uppe men istället oroat sig för att cykla hem under Tors vrede.
Tillsist kom jag hem, hel och trygg. Inga blixtar och dunder. Det är nästan en magiskt under. (Japp, humorn är låg, lika så blodsockret)
Så för att åskan skall få veta vad jag egentligen tycker.
Kära herr (jag har altid föreställt mig åskan som en man) Åska!
Du och jag drar inte jämt. Du skrämmer mig med dina plötsliga utbrott. Kanske vore det bra om du snackar med frugan angående ert sexliv? För din frustration går ut över andra.
Bara så du vet.
Hälsningar
Nyckelpigan
P.s Om du verkligen behöver avreagera dig så gör det på någon annan plats i Sverige, men lämna mig i fred.
Den känslan.
Du vet den där känslan som får världen att snurra runt? Du sitter på en karusell och vill egentligen inget annat än att hoppa av fast du inte kan? Hastigheten är för hög, du åker upp och ner får liksom aldrig någon rätsida.
Du vet den känslan.
Du vet den känslan.
Drömmar som slår in
Det var hans tur att glänsa. Hans tur att stå i centrum. Han hade kämpat, gett allt i flera år. Utan resultat. Men idag var allt annorlunda. Han kunde känna det. I stegen. I luften.
Det var äntligen hans tur.
*
Första året. Han hade kommit från landet, redo för den stora staden. När han stigit av vid centralstationen lade han snabbt märke till att grabbarna var annorlunda. De förde sig på ett annat sätt; självsäkert och obekymrat. De osade storstad på flera meters avstånd. Han tog ett djupt andetag och började gå mot den stora glasbyggnaden på andra sidan gatan.
Direkt när han klev in genom de stora glasdörrarna drabbades han av tunghäfta och kände hur svetten kröp fram på alla ställen som man helst vill undvika första dagen på det nya jobbet. Lobbyn började så småning om att snurra och mitt i hans kaos hörde han en röst som ropade hans namn.
*
Andra året. Hemlängtan var starkare än någonsin. Han ångrade att han en gång satt sig på det förbaskade tåget. Visst han hade ett bra boende mitt i city som skulle kunna göra vem som helst avundsjuk. På jobbet var det dock ett rent helvete. Ända sedan rösten hade ropat på honom den där första dagen hade tortyren börjat.
Han trodde att han skulle få utvecklas som skribent men istället hade han blivit någon slags butler.
Hämta kaffet, boka taxi, fixa ditt och fixa datt. I ett helt år hade han sprungit röven av sig till ingen nytta. Alla övertidstimmar förgäves. Han hade inte fått lyfta en penna eller känna fingrarna flyga över tagenterna som om elden vore lös. Han som brukade fylla minst 20 anteckningsblock per år hade inte ens fyllt fem.
Men hur skulle han förklara detta? Han kom ihåg hur hans mamma hade sett på honom när de sa adjö. Hur hans far hade skakat hans hand och sagt hur stolt han var att hans yngsta son vågade satsa på sin talang. Det hände ungefär en gång per tionde år att någon från landet flyttade till staden.
Han suckade, ställde tillbaka telefonen och drog täcket över huvudet.
*
Tredje året. 1500 ord kvar att redigera. Han gäspade. klockan visade 03:15. Om han inte var klar klockan 08:00 kunde han lika gärna skjuta sig själv.
Redaktören hade varit noga med att påpeka hur viktig deadline var, som om han inte redan förstod det. Hela byrån andades deadline-stress, från tidiga morgonarn till sena nätter.
Egentligen borde han redan ha sagt upp sig och flyttat hem men inom honom var det något som ändå sade att han var på rätt väg. Att han bara behövde anstränga sig lite till, ge det lite mer tid. Han hade ju fått mer tid till att skriva, mer handledning. Han kände att han som skribent var på rätt väg. Han hade till och med börjat skriva på ett hemligt projekt som han planerade att visa för sin mentor i slutet av veckan.
Livet och karriären hade plötsligt börjat se mycket ljusare ut.
*
Fjärde året. Han kunde fortfarande inte förstå det. Det var årets händelse och han hade blivit nobbad för någon som kände redaktörens frus syster. En kille helt utan erfarenhet och ingen som helst talang.
Att säga att han var besviken skulle vara att anses som en underdrift, sanningen var att han var helt förkrossad. Hans senaste alster hade både redaktören och hans mentor berömt. Superlativen hade flödat och ändå var det inte han som fick åka.
Det kändes som om han var tillbaka på ruta ett. Bara en lantortskille med stora drömmar. Hans mentor hade sagt några tröstande ord om att det fanns andra tillfällen och att hans chans skulle komma och att redaktören begick ett stort misstag. Men orden hade känts känslolösa vid tillfället och han hade bara gått därifrån. Låtit baren omfamna honom med sin single malt whiskey.
*
Nutid. "Du har under dina fem år här på byrån visat på stor tålmodighet. Du har arbetat hårdare än någon annan jag tidigare träffat"
Det lät lovande. Han vågade inte visa något så han stod tyst och stirrade ner i golvet. Redaktören fortsatte mala på om ord om "trogen, hängiven och med näsa för intressanta infallsvinklar". Till slut så avlutade han: "Vad säger du?"
"Ursäkta, kan du upprepa? Mina tankar försvann för en minut åt ett annat håll" Han svalde. Hade han hört rätt? Han vågade inte lita på sina öron, trots allt hade han nersatt hörsel.
"Jo, din mentor ska flytta utomlands så det blir en plats ledig. Som delägare. Styrlesen anser att du är bäst lämpad trots din ringa erfarenhet. Vad säger du, är du redo för nästa steg i karriären?"
Känslan. Eufori.
Vänskap
Hon skyndade sig ut genom dörren.
"Vänta!". Bussen åkte ifrån henne precis när hon var jämsides med busschauffören.
Hon svor. Helvete, vad skulle hon nu göra? Det var viktigt att komma i tid, speciellt idag. Hon suckade och började gå i rask takt in mot parken.
Vad var det egentligen som var så viktigt? Han hade låtit lätt nervös i telefon och det fick henne att känna sig olustig. Och valet av mötesplats, hon kunde aldrig i sitt liv förstå varför han sa åt henne att komma till parken, han brukade ju alltid klaga på att det var för mycket folk och att hundägare inte plockade upp efter sig. Och dessutom så regnade det. Det måste verkligen vara något viktigt.
*
Han såg sig om i regnet. Hon borde ha varit här nu. Han såg på klockan, tjugo över tre. Det var verkligen inte likt henne att vara så sen, hon brukade alltid vara den som fick vänta på honom. Han svor tyst för sig själv, han borde ha tagit med sig ett paraply. Han kände hur regnet kröp in under huden och klibbade fast som små sugproppar. Han hade gått hemifrån när molnen hade börjat gadda ihop sig men han hade chansat för att inte komma in till parken försent. Denna gången ville han verkligen vara först, trots allt var mötet på hans initiativ.
Undrar hur hon kommer reagera? Han gick igenom de olika scenariona i huvudet. Skulle hon lämna honom hjälplös eller skulle hon bli vid hans sida?
Han kände hur paniken började komma krypande, kallsvetten som började växa fram i pannan och ilningarna längs ryggraden. En hand läggs på hans axel. Han tar ett djupt andetag och vänder sig om.
*
De såg på varandra. Han stod under hennes paraply. Tystnad. Ett laddat ögonblick. Han började prata. Hon lyssnade. Hans ord letade sig fram till hennes öron och hon blev med ens närvarande. När han väl hade öppnat munnen så forsade orden ur honom. Han hade tänkt och funderat. Ångrade alla hårda ord. Hur såg han på sig själv egentligen? Hur hade han kunnat vara så dum, så korkad som inte hade märkt något? Trots alla hårda ord, alla slag. Han älskade ju henne. Hans livs kärlek. Men det var den där kvällen som blev droppen. Hon hade kommit hem och han kunde känna doften av en annan. Han hade ställt henne mot väggen. Hon hade nekat men till slut erkänt. Han gick därifrån. Lämnade nyckeln och såg sig inte om.
Hon lyssnade tålmodigt. Glad att han äntligen lättade på sitt hjärta. När hans ord tog slut såg de på varandra i samförstånd. Hon såg att han var plågad. Plågad av självförakt och av brustet hjärta. Den som han älskade älskade inte honom. Det hade hon aldrig gjort. Han hade varit hennes husdjur, en hund som hon hade hotat och slagit allt för att forma honom efter hennes behag.. Han var en skugga av sitt forna jag. Det kändes som ett slag i magen att se honom på detta sättet. Så uppriven och så ensam. Det hade gått två år sedan de förlorade kontakten. Hon hade skrikit åt honom att han var dum och naiv och att hans förhållande skulle bli hans undergång, han hade sagt att hon var svartsjuk, att hon hade känslor för honom fastän hon var tillsammans med en annan.
Plötsligt kröp solen fram. Hon gav honom en kram. Den var fylld med ömhet. Han grät mot hennes axel. Hon visste att han hade bestämt sig. Han skulle klara detta. De skulle klara detta. Tillsammans. Han trokade sina tårar. Sakta började de gå mot bussen. Hand i hand.
De var vänner igen.
En skräckfilm med sushi, tack!
Tydligen skall nyckelpigans nerver sättas på prov. Skräckfilmer är inte min starka sida men med en vän vid min sida ska vi väl råda bot på både det ena och det andra.
Middag blir sushi. En passande kombination med tanke på att sushi är lite småläskigt med rå fisk för de som aldrig har provat tidigare.
Ja, vi får väl se om jag överlever kvällen.
P.s Bilden är tagen för längesedan. På restaurang. För så avancerad är jag inte i köket att flytande kväve finns i frysen.
Middag blir sushi. En passande kombination med tanke på att sushi är lite småläskigt med rå fisk för de som aldrig har provat tidigare.
Ja, vi får väl se om jag överlever kvällen.
P.s Bilden är tagen för längesedan. På restaurang. För så avancerad är jag inte i köket att flytande kväve finns i frysen.
Nyckelpigans små ord om kärlek
Nyckelpigans !-tecken.
Rock of ages var en rolig film. Underhållande och en underbar musikalisk resa.
Nyckelpigan gillart skarpt.
Den som ändå var uppvuxen under 70- och 80-talet
Tidsmaskin, någon?
It's all about love.
En flitig nyckelpiga
Jag känner mig extremt nöjd med mig själv. Att ha stigit upp vid 6 och sedan jobbat fram till 16 för att sedan träna. Det har varit en lång dag, men belöningen är faktiskt att få komma hem, ta en härlig dusch och känna sig så jäkla duktig och effektiv.
Det bästa med att jobba under sommaren är att kunna ha fasta tider, vilket gör att jag kan börja få in en träningsrutin. Jag vill främst öva upp min kondition, den finns därinne någonstans men behöver några pass för att verkligen komma ut.
En spännande somamr där jag hoppas kunna se resultat i slutet. Mottot är att ALDRIG ge upp. Om jag bestämmer mig för att gymma MÅSTE jag ut och gå eb Powerwalk på en timme, gärna med llte löpning sedan när kroppen kommit igång.
Problemet med tidigare träningar är att jag egentligen inte finner träning så roligt, och att jag har dålig motivation för att faktiskt ta mig till gymmet men nu har jag bestämt mig att istället för att driva fram de negativa tankarna ge de positiva tankarna förtur och verkligen lyssna på dem istället.
Denna gången ska det gå. 7 veckor frammåt skall det tränas och förhoppningsvis ska min grundkondition hitta tillbaka, bättre än någonsin.
