Januari: Inget speciellt händer i mitt liv.
Nära vännen tar examen. Känner att livet fungerar. Skaffar nytt marsvin för att blidka min lurviga ögonsten.
Februari: De mörka tankarna börjar. Skolan flyter på bra, kurserna är relevanta. Börjar tvivla på min existens.
Mars: Tvivlet blir starkare. Trycket hemifrån tär. Kommer inte igenom muren.
April: Det börjar ljusna, känns bra. Bra flyt.
Maj: Ser en fantastisk sommar. Möjligheter. Avslutar skolan på ett fantastiskt sett. Vårterminen är super.
Juni: Senaste tillskottet i familjen dör. Tre åkte till Götet två kommer ner. Känner mig förstörd. Helvetet börjar.
Juli: Dags att avsluta ett viktigt kapitel i livet. Det är dags att gå vidare, vi är inte på samma livsplan han och jag. Konstaterar att jag är kär.
Upplever en filmorgasm.
Augusti: Dimma. Äter ingenting. Börjar tappa i vikt rejält. Känner mig förvirrad och ensam. Vilsen. Flyr till Dublin.
September: Efter en förtrollande och fantastisk resa är det verklighet som gäller. Inleder en spännande termin. Kärleken åker iväg. Samtidigt blir jag sårad av den gamla.
Oktober: Inser att kärleken inte får plats i livet innan jag hittar mig själv. Dessutom inser jag att det inte kommer fungera. Har ett fantastisk socialt umgänge. Börjar bli mitt vanliga jag, psykiskt och fysiskt.
November: Livet känns som det borde. Känner mig redo för att träffa nya människor. Tar tag i saken.
Träffar nya människor och jag trivs.
December: Praktiken lider mot sitt slut, får lätt ångest. Trivseln är ett faktum.
Julfest och födelsedag. Upplever filmorgasm nummer 2.
Fortsätter träff nya bekantskaper, inser att jag trivs. Helvete.
Helt plötsligt är målvikten nådd. Julen står för dörren. Nyår springer rakt på.
Sammanfattning: vilket jävla år. Finns tydligen hopp om spännande fortsättning.
Ord. Egentligen bara hopsatta bokstäver. Men när de är hopsatta betyder de något.
Ord är som pussel. Du försöker pussla ihop bokstäver för att skapa ord. Du pusslar ord för att de ska bli en mening. Du pusslar meningar för att det ska passa in i ett sammanhang.
Det får absolut inte bli fel. Fel bokstav i fel ord, fel ord i fel mening, fel mening i fel sammanhang och allt förändras.
Det är ett oändligt pussel.
Det var sommar. En sån där typisk svensk sommar som man ser på film. Klarblå himmel och det grönaste gräset.
Självklart hade hon valt en vit klänning, satt blommor i håret och när fötterna nuddade gräset var det naken hud mot mjuka strån.
Så oskuldsfullt och snudd på kliché att hon inte kunde låta bli att skratta för sig själv. Skulle de se henne nu så hade de antaligen gå rakt förbi. Möjligen kasta lättare blickar på hur klänningen framhävde hennes figur och hur hennes blåa ögon framhävdes av blommorna i håret.
Åter till verkligheten. Hon närmade sig den röda stugan med de vita knutarna. Blev allvarlig och stannade till. Lyssnade efter ljud. En fågel kvittrade i tallen och en hackspett hackade frenetiskt på björken som kastade en skugga över stugan. Hon tog upp ett långt föremål ur korgen. Det kändes kallt i värmen, hennes ögon speglade sig i dess glans och blev med ens isblå.
Sju djupa andetag. Sju är ett magiskt tal. Inte alls som att räkna till fem eller tio. De vise visste vad de gjorde när talet sju blev utvalt som det mäktigaste talet bland siffor. Fokusera.
Att ta sig in genom dörren var inte så svårt, precis som utlovat låg nyckeln under stenen framför blomkrukan. Väl i hallen stängde hon tyst dörren efter sig. Köket till höger, allrummet till vänster och sovrummet uppe på vindsvåningen.
Ett, två, fem, sex, åtta, elva. Tyst som ett spöke gled hon upp för trappan och undvek de knarrande stegen. Kusligt tyst, en olustig känsla infann sig men lika fort som den försökte fastna skakade hon av den.
Väl utanför sovrumsdörren höjde hon det långa föremålet.
"Trodde du verkligen att jag inte hörde dig?"
Hela världen stannade upp. Hon snurrade runt.
"Hur länge?"
"När du plockade upp nyckeln. Jag känner dig, du måste alltid känna i dörren innan du låser upp"
Fan. Hur hade hon missat det? Fallit för sitt eget tvångssyndrom. Hon hade trots allt kört igenom planen i huvudet under en längre tid och varit extra nogrann med just den biten.
"Allvarligt, ska du sticka kniven i mig?"
"Det är inget personligt."
"Ingenting är personligt för dig."
"Det är lättare så."
"Men du är här igen."
"Jag är så illa tvungen."
"Det behöver inte bli så här."
Hon stirrade framför sig. Det var inte han längre. En främling någon som man sett på gatan och sedan glömt bort.
Ändå så bekant. Hon höjde armen.
---------
Det var sommar. En sån där typisk svensk sommar som man ser på film. Klarblå himmel och det grönaste gräset.
Självklart hade hon valt en vit klänning, satt blommor i håret och när fötterna nuddade gräset var det naken hud mot mjuka strån.
Så oskuldsfullt och snudd på kliché att hon inte kunde låta bli att skratta för sig själv. Skulle de se henne nu så hade de antaligen gå rakt förbi. Möjligen kasta lättare blickar på hur klänningen framhävde hennes figur och hur hennes blåa ögon framhävdes av blommorna i håret.
Hon passerade granngården på grusvägen. Ett äldre par kom gående mot henne. De bar på en korg, kanske skulle de på utflykt. De passerade varandra precis vid kohagen.
"Målet är eliminerat."
